FÖRLOSSNINGSDEPRESSION

Förlossningsdepression kallar man det tillstånd som drabbar c:a var sjätte mamma under barnets första år och c:a hälften så många pappor. Den kan även komma under graviditeten och därför används ordet “perinatal depression” alltmer. Omställningen till föräldraskapet är en stor uppgift för alla. En del föräldrar känner sig håglösa, ängsliga och rädda – eller blir uppgivna och oengagerade i sin nya roll. Då minskar ens självkänsla medan skuldkänslan ökar desto mera – ofta än mera om man kollar på Facebook hur ”underbart” föräldraskapet känns för andra. Då googlar man på ”förlossnings-depression” och blir kanske orolig att ens barn skulle kunna påverkas negativt av hur man mår.

¤¤¤¤

Somliga har svårt att söka hjälp inom psykiatrin eftersom man känner att den vården inte stämmer för en personligen. Man tycker att man hamnat i en osynlig bur: man kommer inte ur sina bekymmer och får inte den kontakt med barnet som man längtar efter. Kanske känner man igen sitt nuvarande tillstånd från tidigare perioder i livet: en kris i tonåren, en tid av utbrändhet på jobbet, etc. Men nu tillkommer en ny utmaning: medan man själv mår dåligt har man ju ansvar för ett litet barn.

¤¤¤¤

Är detta en sjukdom? Det beror på vad man menar med det ordet. Ofta är det mera meningsfullt att tala om en LIVSKRIS, som är nog så plågsam att gå igenom. Denna UTVECKLINGSKRIS består i att när man blivit förälder måste ens liv ställas om i grunden. Tidigare har man kunnat ägna sig åt sig själv, jobbet, partnern och vännerna. Nu är det BARNET som gäller. Vart ska man själv ta vägen? Man är trött, det kan bli spänningar hemma, och kanske oroar man sig för att vara en dålig förälder. Men om man övervinner sin tvekan och söker hjälp kan en samtals- eller samspels-behandling positivt påverka hur man mår och samspelar med barnet. Den kan därför även hjälpa barnet att må bättre. Behandlingen omfattar ofta att föräldern pratar om sina ”spöken i barnkammaren”, dvs. egna erfarenheter av hur man blivit bemött i barndomen. Rätt hanterad kan en kris alltså leda till utveckling för föräldern och barnet.