SAMSPEL BARN – FÖRÄLDRAR
Det samspel som pågår i det vardagliga livet, där händelser upprepas gång på gång, är lika självklar som luften vi andas. Det är här som barns känslomässiga, intellektuella och fysiska behov antingen möts eller inte möts. Här utvecklar barnet bilder och modeller för sitt varande och samspel med andra. Detta har Daniel Stern, känd spädbarnsforskare och författare, talat om som ”Scheman att vara med”. Att ingå i en tvåsamhet är att bli sedd och berörd av den andra. Det är en förutsättning för barnet att utveckla sin individualitet. Barn föds olika och är också formbara. Detta betyder att barn ställer olika krav på sin omgivning och sitt samspel med andra. Den dialog som formas med barnet skapar en ömsesidig rytm.
¤¤¤¤
Men det lilla barnet behöver träna denna ömsesidighet genom att bli bekräftad i sina bidrag. Samspelet sker i de små episoder som sker i vardagslivet med alla våra sinnen. Nyfikenheten och lyhördheten för barnets bidrag blir vägledande för föräldern och så småningom växer det fram en harmonisk rytm i interaktionen. Detta kan liknas vid musik. Men inget samspel sker utan att det ständigt behövs små ”mikroreparationer” när man tolkat varandra fel.
Barnet är oftast redan från födelsen berett att ingå i en turtagning och denna första dialog är finstämd och nyanserad: små läten, kroppsuttryck, ögon och munrörelser från barnets sida medan den vuxne går ner i tempo, blir extra tydlig i ögonrörelser och mimik och böjer sig nära barnet så att hen kan uppfatta ansiktsmimiken. Samtidigt använder man ofta en ljusare röst när man säger något och väntar längre på barnets svar. Här en film om vad som händer när denna kommunikation bryts.
¤¤¤¤
Samspel är viktigt under hela livet, vare sig det sker med en eller flera personer. Detta börjar barnet träna med sina föräldrar och med andra nära personer och utvecklar på så sätt sin sociala kompetens. När barnet samspelar med båda föräldrarna så präglas det inte bara av ömsesidighet utan också en synkroniserad interaktion mellan alla tre. När föräldrar samspelar lyhört med varandra och samtidigt låter barnet komma i fokus kan man likna det vid att barnet är hållet ”i en vagga”. Barnets bidrag kan följas av den ena föräldern som sedan följs upp av den andra. En synkroniserad dans uppstår där alla tre är inkluderade med sina förutsättningar. På detta sätt byggs barnets sociala kompetens upp som senare kommer att användas i samspelet med andra barn och vuxna.
© Stiftelsen A Primo